I brist på...

... motiv blev det lite lek med oskärpa och bländare i solnedgången.

Mina rara - var finns ni..?

Hela sommaren har mina älgar hållit sig undan, eller finns de kanske inte. Nu i höst när skogen vimlar av svamp- och bärplockare är de svåra att att se. Men i kväll stötte jag på en vacker ko med en kalv, kon visade sig så fint medan solen fortfarande bjöd på sina sista strålar... 

 ... fast först såg jag inte kalven, som stod stilla bakom en buske. Inte förrän solen gått ner (ser ni kalven här nere, bakom plantan till höger?)...

 ... men efter ett tag tröttnade de på sällskapet. Så här (bilden nedan) ser jag mest älgar i skogen numera, en snabb skymt i en glänta bara. Inga bilder att glädjas åt men ett möte som var trevligt.

Vad händer..?

Här har jag under ett par år systematiskt köpt på mig en fotoutrustning som kostat ungefär som Greklands samlade statsskuld. Och så upptäcker jag att det är mycket roligare att fota med mobilen! Det är ju galet... Men känslan i de små fyrkantiga, lite suddiga bilderna med inlagda filter i kameran golvar mig. Fast Nikon, jag har inte lämnat dig för alltid. 
Här är några bilder från min lilla by, tagna igår och idag: (förutom bilden på kamerorna hos kollegan Astrid, den tog jag i Vimmerby i onsdags.)

En vinnare

Hösten kommer och snart åker sommarbilen in i ladan för vinteride. Sommarens sista träff hade en liten anspråkslös fototävling som jag vann (jippi!) med en av dessa bilderna. (Klassen för mobiltelefonbilder). En trerätters för två på en herrgård, inte illa... Jag säger inte vilken bild som vann ännu (lägger ut svaret snart), men juryn hade kvinnlig majoritet, om det nu kunde ha betydelse... Nu var jag kanske fördomsfull igen. Suck.   

Ok med Instagram?

Är det ok att använda mobilen som kamera - och dessutom använda de förinställda filtren? Här visar jag några bilder från sista semesterveckan, bilder tagna med min mobil. Jag har valt motiv på samma sätt som jag jobbar med min Nikon. Men istället för råfiler plåtar jag med automatinställningar och de filter som finns i mobilen. Inga konstigheter, inga dubbelexponeringar eller efterjobb i datorn. Jag kan tänka på texter som en gång skulle vara rapporterande, sanna. Sedan kom krönikörerna och svämmade över i tidningar. Nu är det bloggarna med sin subjektiva texter, långt ifrån redovisande. Vi ska aldrig ljuga med bilderna, aldrig klistra in det inte finns där. Men vi kan söka motiv, göra bilder och använda den teknik som finns, eller vad tycker du? Bygga upp och förmedla, kanske förstärka, en känsla. Vill du se mer av mina Instagram finns jag under det ödmjuka namnet "kunggylve" (via Instagram). Ge mig gärna dina synpunkter. Är detta ett hot mot vår fotografi? Eller en möjlighet?

Gulligt i kvadrat

Ibland får bilden stå tillbaka för motivet. För vem kan motstå dessa små gudomliga varelser. (Även om de är fulla av fästingar.) Sommaren är förhoppningarnas tid. Och världen fylld av föda. Men snart kommer vintern - fast vem kan väl bry sig just nu.

Aldrig fri från älgarna...

Som smålänning är det ibland skönt att komma längst ut i havsbandet, till kala klippor, långt från granar och älgar. Men inte ens där ute, på stenhuggarön Bohus Malmön med färjeförbindelse med fastlandet, går det att frigöra sig från älgarna. Plötsligt dök det upp en gammal älgko som vandrade fram under tvättstrecket och upp på klipporna framför huset... Och jag som hade med mig macroobjektivet för att ta lite närbilder. Eller på sin höjd några lata sälar.

Mullsjöinspiration

Inspirerad av alla gamla vänner som jag fick träffa när vi snyltade in en kväll på naturfotokursen i Mullsjö igår blev det en tidig morgontur i mina egna skogstrakter öster om Jönköping i morse. Målet var att hitta grisarna, men när jag kom dit tio över tre var de redan djupt inne i skogen igen. Men dimmorna låg kvar och lite andra djur visade upp sig, både tama och vilda.

Favoriten

Efter ett antal tidiga timmar och sena kvällar ute i de småländska skogarna har jag upptäckt att favoriten är sommarkvällar strax efter solnedgången. Just då är ljuset som vackrast, gärna kompletterat med en siluett mot natthimlen.

Älgyoga

Ibland överraskar man djuren därute. Här är det en imponerande yogaövning av en älgkviga....

 ... som blir lite överraskad och sur över att ha en betraktare mitt under övningen. "Att man aldrig får vara ifred, suck"...

... med an avmätt min avslutade hon övningen och traskade in bland granarna. Ursäkta, unga fröken.

"Inte så fort mamma..."

Riset är så högt och mamma älg tar så långa steg. Då är det inte lätt att vara liten och kalv och nästan nyfödd. 

Blå timmens drottning

Efter mer än ett halvår var jag tillbaka i mina gamla älgskogar utanför Jönköping. Älgarna hade uppvisning, en ko visade stolt sin nyfödda brunpälsade kalv, en annan sträckte ut i profil mot den blå kvällshimlen och en tredje gjorde yogaövningar i skogsbrynet. Kon visade en vighet jag aldrig sett förut. En liten älgtjur hann också smyga förbi, möjligen lite besvärad över att kronan fortfarande var ganska liten. Ett mysigt återseende därute. Fler bilder kommer.

Cat- f´låt Älgwalk

I brist på bilder var jag ute en tidig morgon för att söka reda på mina älgar och få bilder i motljus i spirande dimma i grönskan, men de valde att köra en lärande catwalk på vägen framför mig istället. En artbildskavalkad som ganska tydligt visar skillnaden på djuren nu innan tjurarna fått sina horn utvuxna...

 .. först kom kon, med sin långa nos...

 ... sedan kom kvigan med sin korta nos och korta kropp...

... och sist kom stora bocken Bruse med sin grova kropp och stora hakskägg. Hornen var bara antydningar. Öronen bakåt i ilska över att bli störd av en bil. Den lilla kalven hann över innan jag fick fram kameran.

Såsom i en spegel (3)

Speglingar i fönster och vatten skapar ny verklighet.

Såsom i en spegel (2)

Ibland är det spännande att göra delförstoringar. Samma bild som förra inlägget.

Såsom i en spegel

Gammalt glas i ödehus. 

Stigen till Utom

Ibland finns känslan mer inom mig än i bilden. Vägen upp till det ensliga huset där Anton och Maria bodde strax utanför byn, bakom Stigs ladugård, gick evighetslång genom tung mörk skog. Nu är det bara en fördjupning genom en nyplantering. Inte ens lång.

The lonely rider...

... på väg mot solnedgången. Nä, det är bara skridskoåkning en vanlig måndagskväll på Vänern utanför Mariestad. Och skridskor åker man ju aldrig ensam. Hur var det den här typen av bilder kallades - snuttipuff..?