Ljusa besked

Natten innan ett läkarbesök som ge besked om min cancer har bra eller dåliga prognoser är ingen höjdare. Då är det nog ganska naturligt att vakna klockan 02.55 och vara vaken ett par timmar. Läser DN i tidiga timmar. Har ledsnat på cellgifterna, de sliter på kroppen, tröttar. Två veckor sedan jag fick en första föraning om cancer, om att något växte i magen som inte ska finnas där. Även om läkaren då trodde det var lymfkörtlar – det var mjälten, men det var inte så lätt för henne att veta, min diagnos är ovanlig, bara 80 svenskar får den varje år i snitt. 

Tar spårvagnen till sjukhuset och hör alla som nyser och hostar – undviker att röra handtag och ledstänger, infektionskänslig nu med all cellgift i kroppen. Går fel och missar att jag ska betala på bottenvåningen – allt är så nytt. I väntrummet sitter unga tappra tjejer med huckle som skyler hårlösa huvuden, äldre farbröder som ser slitna ut. Kvinnan som tar proverna undrar om jag vet om jag är philadelfiapositiv eller negativ. Är du positiv finns det ju bra medicin, säger hon. Aj då, det där visste jag inte, finns det fler dåliga nyheter... Fast, fortsätter hon, jag tyckte jag läste i dina papper att de förbereder dig för Glivec och då är du positiv. 

Efter drygt 20 minuters extra väntan kommer min doktor, vänlig, kunnig och förtroendeingivande. Han bekräftar diagnosen, det finns fem-sex olika leukemivarianter och min är nog den bästa om det nu går att gradera cancer. Cellgiftet har gjort snabb verkan efter bara tolv dagar och jag får sluta omedelbart, ljuvligt! (Okey - fortfarande är de dubbelt så höga som gränsvärdet för cancer, men hälften av mina värden för två veckor sedan). I morgon får jag starta med cancermedicinen, nu ska kromosomerna som producerar vita blodkroppar hållas nere. De där som dansat illegal tango i benmärgen. Jag har inte gått vidare i blastfasen (nästa steg mot akut leukemi). Mjälten har inte börjat gå tillbaka, men den ska vara mindre nästa gång vi ses om två veckor. Vikten rasar fortfarande eftersom de vita blodkropparna snor all energi. Men snart ska de vara borta. 

Livet börjar igen. Biverkningar, javisst, men inför alternativet är de klart uthärdliga. Nu ska jag inte dribbla bort min tid på oväsentligheter. I juni väntar björngömsle i Hälsingland. Då, mina vänner, ska ni få se björnbilder här! Eller kanske en räv – eller i alla fall en hackspett… 
Tack för att ni läser!