Byn i dimma

Ibland måste man ta ett steg bakåt för att se skönheten i det invanda. 

I höst har de små dikena blivit fyllda.

Nissan blir plötsligt stor. Ån blir en sjö och ser plötsligt ut som ett innanhav.

Tallskogen blir parklik...

 ... samma skog med mer ljus.

 Laxtrappan under de minusfyllda dagarna för någon vecka sedan.

Spången över Valån. 

Vandring över Nissan

Spegling från bron.

Kameran snurrar över stan

Ibland är det roligt att leka med kameran. Här har jag stått på hotelltaket på söder i Stockholm och snurrat kameran samtidigt som jag exponerat.

  På den andra bilden har jag låtit datorn vara med på leken.  

Fädrens torva...

... brukar det väl kallas. Även om min farfarsfarfar flyttade härifrån 1833. Men hans pappa, som hette Hans Olofsson, bodde här redan i slutet av 1700-talet. Först en bild med mobilen och lite instagramsfilter...

... sedan en bild med systemkameran från ungefär samma plats. Lite högre upp, bara.

Den magiska söndagen

Söndagen den 18 oktober var smått magisk med sin färgprakt. Bilderna här är från Isaberg (den sista) och naturreservatet Ettö som ligger strax intill. Höstfärgerna sprakade. 

Makro är svårt

Testar Makro för första gången - så mycket svårare än jag trodde! Respekt för alla (Anna Ulmestrand m fl) som lägger ut fantastiska makrobilder i sina bloggar. 

Att försöka fånga ljuset

Den lilla flickan vandrade på andra sidan dammen i Botaniska. Bilden kom snabbt och var borta nästa sekund. Hade tur som hann få en bild.

Längst ut på mossen ligger den gamla ladan - förmodligen med anor från 1700-talet när det var viktigt att samla in all föda som fanns inför vintern för att hålla kreaturen vid liv. Kvällsljuset låg kvar.

Höstens fullmåne är alltid magnifik.

Kanalen är grävd för hand, träbotten är byggd för hand. Allt för mer än 100 år sedan. Vilket slit.

Så ung och redan sargad

Så ung och redan sargad. Den här lille tjuren klarade de första dagarnas jakt. Att han är ung syns på kroppen, kort och liten, på det lilla hakskägget men framför allt på den korta nosen. Förmodligen en ettåring. Men redan har han varit i slagsmål... Han högra horn är avslaget. Ack dessa kaxiga tonåringar.

Det vackra

Det uttjänta kan ibland vara det vackra. Det handlar om vilket filter vi lägger över tillvaron. Till och med en gammal cykel har en skönhet.

Är älgarna blyga i år?

Det har blivit ovanligt få älgbilder i år. Förra året såg jag älg tre gånger av fyra när jag var ute och spanade. I år har det blivit sådär en gång av fyra. Och aldrig riktigt snygga uppställningar. Men de är magiska att se, här var det en nyfiken liten pinnatjur med nyfejade horn som trodde han var osynlig bakom unggranarna... 

Storm över Nissan

Hård vind men också lite sol mellan molnen denna sommar som mest varit regnig och kall. Men genom linsen blir allt värme...

Micke Nyfiken

En nyfiken räv dök upp häromkvällen...

... tittade sig omkring...

.

... kände någon spännande doft - kanske uppifrån...

... borde vara här någonstans...

... tänkt den som ändå kunde flyga...

... eller åtminstone klättra...

...fast det kanske var här nere...

... det luktar ju gott...

...det var från lådan, där hade legat något gott... 

...ok, bara att leta vidare...

... detta ständiga sökande efter käk, suck...

Nattligt ljus

22.00 En och samma vy kan se helt olika ut i olika ljus, det vet vi alla. Här har jag fotograferat samma lilla mosse under en natt. Först klockan tio på kvällen.

03.21 Solen är sakta på väg upp och har nått trädtopparna på andra sidan den lilla mossen. Nu kommer dimman sakta inrullande över mossen.

03.45 Solen stiger sakta medan dimman tätnar. 

03.50 Solen kommer snabbt. Dimman dämpas.

04.05 Nu har solen brutit igenom dimman som snart försvinner helt.

07.00 Morgon igen. Färgerna tillbaka till vardagen igen. Det magiska ljuset och dimman är ett minne bara.

Tidig sommarmorgon

Tidiga sommardagar kan vara magiska, att gå ut just innan solen går upp. Här har solen just färgat himlen röd bakom bocken. 

En bit bort stod älgkon, rund som ett klot över magen och med fyllda juver. En ko brunstar normalt bara en dag, missar hon den kan hon brunsta om några veckor senare. Den här kon har säkert haft en sen brunst och kommer att kalva vilken dag som helst.

En tjur börjar få sina horn. Han stod ett par kilometer från kon, vände sig lite lojt om när han fick syn på mig. Men fortsatte sedan lugnt att äta. Det är lördag och klockan är fyra på morgonen. Kan dagen börja bättre...

Att återta ett normalt liv

Att vara sjuk är inget för veklingar. Jag har gått genom ett helt liv utan en enda sjukdag, som jag kan minnas. Att plötsligt få ett chockartat besked och sedan uppleva smärtor (ska vara övergående) som inte släpper utan starka mediciner är en ny erfarenhet som jag tror kan vara nyttig för mig på något sätt, kanske som en större förståelse för andras svaghet. Men nu handlar det först om att återta det gamla livet igen, styrkan i vardagen och livskraften. Och i höst, kanske redan i sommar, ska jag vara tillbaka hos mina älgar igen. Att längta är viktigt.

Ljusa besked

Natten innan ett läkarbesök som ge besked om min cancer har bra eller dåliga prognoser är ingen höjdare. Då är det nog ganska naturligt att vakna klockan 02.55 och vara vaken ett par timmar. Läser DN i tidiga timmar. Har ledsnat på cellgifterna, de sliter på kroppen, tröttar. Två veckor sedan jag fick en första föraning om cancer, om att något växte i magen som inte ska finnas där. Även om läkaren då trodde det var lymfkörtlar – det var mjälten, men det var inte så lätt för henne att veta, min diagnos är ovanlig, bara 80 svenskar får den varje år i snitt. 

Tar spårvagnen till sjukhuset och hör alla som nyser och hostar – undviker att röra handtag och ledstänger, infektionskänslig nu med all cellgift i kroppen. Går fel och missar att jag ska betala på bottenvåningen – allt är så nytt. I väntrummet sitter unga tappra tjejer med huckle som skyler hårlösa huvuden, äldre farbröder som ser slitna ut. Kvinnan som tar proverna undrar om jag vet om jag är philadelfiapositiv eller negativ. Är du positiv finns det ju bra medicin, säger hon. Aj då, det där visste jag inte, finns det fler dåliga nyheter... Fast, fortsätter hon, jag tyckte jag läste i dina papper att de förbereder dig för Glivec och då är du positiv. 

Efter drygt 20 minuters extra väntan kommer min doktor, vänlig, kunnig och förtroendeingivande. Han bekräftar diagnosen, det finns fem-sex olika leukemivarianter och min är nog den bästa om det nu går att gradera cancer. Cellgiftet har gjort snabb verkan efter bara tolv dagar och jag får sluta omedelbart, ljuvligt! (Okey - fortfarande är de dubbelt så höga som gränsvärdet för cancer, men hälften av mina värden för två veckor sedan). I morgon får jag starta med cancermedicinen, nu ska kromosomerna som producerar vita blodkroppar hållas nere. De där som dansat illegal tango i benmärgen. Jag har inte gått vidare i blastfasen (nästa steg mot akut leukemi). Mjälten har inte börjat gå tillbaka, men den ska vara mindre nästa gång vi ses om två veckor. Vikten rasar fortfarande eftersom de vita blodkropparna snor all energi. Men snart ska de vara borta. 

Livet börjar igen. Biverkningar, javisst, men inför alternativet är de klart uthärdliga. Nu ska jag inte dribbla bort min tid på oväsentligheter. I juni väntar björngömsle i Hälsingland. Då, mina vänner, ska ni få se björnbilder här! Eller kanske en räv – eller i alla fall en hackspett… 
Tack för att ni läser!

När allting plötsligt vänder

Bakom mörkret skymtar ljuset.

Livet vände i en rondell vid Åhaga i Borås den 22 april, jag var på väg till Småland från Gbg när distriktsläkaren ringde, hon hade fått provsvaren och jag svängde bara runt i den där rondellen och körde tillbaka till Gbg. Mina vita blodkroppar (som ska ligga mellan 3,5 och 8,5) ligger på 205, berättade hon lite senare. Gränsen för cancer ligger på 50.

Fem timmar senare gick vi in på hematologavdelningen där en säng väntade.

I infektionsslussen möter vi en ung man, vit som lakan, tom blick och kal på huvudet av behandlingen. I dagrummet sitter ännu en, på mitt rum ligger ytterligare två. Ser enbart män, sjuka män. Bleka män. Sjukhuskänslan är enorm direkt. Jag får sjukhuskläder men låter dem ligga, behåller min svarta t-shirt och svarta jeans. Tar en selfie med Lisbeth i korridoren, vill ha en bild med oss där jag fortfarande har håret kvar. Skickar över den till datorn och trycker på måfå på några bokstavstangenter för att få en rubrik på mejlet i telefonen. Stavningskontrollen tolkar tryckningarna och formulerar ordet ”Död”. Byter ut det innan jag sänder mejlet till mig själv.

Tårarna gör sjukhuslakanen våta när jag läser alla omtänksamma mejl och mess från barn och syskon under kvällen. En sköterska visar rummet där de ska göra benmärgsundersökningen nästa dag. I korridoren tillbaka känner jag en liten lapp i fickan, en inköpslista från morgonen. Jag skulle köpa lax, pastasås, purjolök och pasta. Det blev cellgift istället för laxpasta.

Nästa dag är jag rädd för första gången. Rädd för att jag gått för sent till doktorn (det har jag) rädd för att jag inte inser vidden av sjukdomen. Rädd för biverkningar av cellgift som ännu inte visat sin fulla kraft. Vaknar och längtar efter att ta mina cellgiftstabletter, två grön/röda varje morgon och varje kväll. Jag, som kanske ätit en panodilkarta i hela mitt liv tidigare, känner plötsligt att medicinen är min enda livlina. Dessutom ledsen för alla planer som måste ändras nu.

Till helgen åkte vi till Småland, bestämde mig för att berätta min närmaste granne om sjukdomen. När jag närmar mig boningshuset upptäcker jag att jag tappar namnet på min sjukdom, det är bortblåst. Vad ska jag berätta? Vad är det jag har? Är det mitt undermedvetna som raderar det laddade ordet. Jag tar fram telefonen och googlar på KML, det minns jag. Men får bara fram ett flygbolag. Lägger till kronisk och då dyker det upp; Leukemi. Lär mig ramsan att sätta ihop liv och ämnet kemi. Det blir livkemi, och kopplingen till leukemi blir enkel. Nu tänker jag på liv för att få fram det laddade ordet ur minnet igen.

Det blåser kyligt från söder när jag efteråt går ner till sjön i byn. Hela dagen har varit grå, med ett lätt regn emellanåt. Bryggan ligger uppdragen på land och jag lägger mig där, raklång med armarna utåt likt ett kors. Stilla på den gamla träbryggan. Plötsligt bryter solen genom och det är blå himmel och stark sol fem-tio minuter. Jag blundar och känner värmen och ljuset genom ögonlocken, tänker först att döden kanske är så här, ett skarpt ljus som bryter igenom allt grått. Men jag bestämmer mig för att se solen som ett tecken – livet är värt att leva och njuta av. Under hela dagen kommer ingen sol mer – bara där och då.

Jag läser just nu Per Odensten, (en nässjöförfattare) som skriver om en fånge som säger att ”det finns ett slags förnedringens högmod. Ibland får det mig att se livet för dem som lever utanför min cell som fullständigt trivialt”. Jag känner igen känslan om jag byter ut cellen till min cancer. Förnedringens högmod. Jag kan lite se ner på människor som har sina små triviala problem och som beklagar sig… Fast samtidigt inser jag ju med viss ödmjukhet att alla har vi problem av olika slag, jag kan inte sitta här och värdera vem som lider mest. Kanske behövde just jag den här käftsmällen för att förstå livets värde, att prioritera rätt och inse kraften som finns i att ha människor runt mig som bryr sig. Och förmodligen har jag tagit en god hälsa som något självklart. Nu vet jag bättre.

En kollega som ska layouta en tidning som jag levererat text/bilder till ringer dagen efter och undrar i förbifarten ”Hur är det?” Vill ju bara svara att det är bra, ställa samma fråga tillbaka och sedan gå vidare med jobbsnack. ”Jo, frånsett att jag fått cancer är det väl ok…” Märklig känsla för oss båda.

Går till Mariaplans apotek och köper näringsdrycker, blir lite störd av att personalen utgår från att jag själv ska ha dryckerna. Ser jag redan så sjuk ut? Och jag inser lite senare ordets makt, jag har ju skrivit så mycket om diagnoser under många år. FASS skriver om biverkningar av cellgiftet där var tionde drabbad räknas som ”vanlig biverkan”. De flesta säger uppmuntrande att behandlingsresultaten vid min sjukdom är bra. Jovisst, men var tionde dör. För femton år sedan var det sju av tio, så visst – det är mycket bättre nu. Men om var tionde dör – är det inte då en ”vanlig biverkan” enligt FASS:s sätt att definiera? Som drabbad är jag otroligt känslig för valörer.

En dag kvar nu till läkarbesöket (måndag em) som kanske kan ge svar på alla frågor; hur sjuk är jag? Hur långt nere var jag när jag sökte läkare? (Nu efteråt kan jag känna igen flera symptom som jag haft länge) Har cellgiftet börjat verka`? När kan jag börja behandlingen mot själva sjukdomen? Har mjälten minskat i storlek, den putar ut på magen? Vilka chanser har jag att klara detta? Kan uppleva att jag ska över en hög mur det står en stege. Men är jag framme vid stegen, kanske en bit upp på första pinnarna? Eller har jag inte ens nått fram till stegen? Finns det hinder i väger fram till stegen? 

(texten är från ett brev jag skrev till några vänner i helgen)

De dansade en aprildag

Många gånger har jag åkt förbi Hornborgarsjön, men idag var första gången jag hade kameran med mig. Mulet, blåsigt och grått, ett riktigt skitväder... Orkade stanna en knapp timma. Men upplevelsen av alla dessa fåglar är grym.